Från Big Bang till en rimlig värdegrund

Även om religionen spelar mindre eller ingen roll i dagens moderna samhälle tycks människor ändå ha ett behov av något att tro på. Något som ger sammanhang, gemenskap och mening.

Detta kan ta sig olika former. Inte minst genom att många engagerar sig för en politisk sak eller rörelse. Vilket alla goda föresatser till trots ofta går åt helvete, eftersom det bygger på att tvinga på andra en fix idé ur ett ovanifrån-perspektiv.

Jag skulle vilja hävda att man inte behöver gå till religiös eller politisk övertygelse för att bli hänförd. Det räcker bra som det är. Så här...

I ett möjligen oändligt stort tomrum uppstod plötsligt en våldsam kvantfluktuation. Det närmaste vi kan komma för att beskriva eller förstå den är att allt skapades i något slags Big Bang.

Vilket om man tänker på saken är rätt omtumlande. Ur gigantiska expanderande gas- och stoftmoln bildades materia, stjärnor och planeter. Miljarder solsystem i miljarder galaxer i ett ändlöst universum.

Man kan bli överväldigad av mindre.

På en planet, i ett av alla solsystem, i en av alla galaxer inträffade något närmast mirakulöst. Ur död materia uppstod liv.

Det är en skapelseberättelse som heter duga. När livets gnista föds.

Vi vet inte om detta är något som hänt på fler planeter - eller om livet på jorden är unikt i ett i övrigt livlöst universum. Jorden kan vara skapelsens unika krona.

Nästa omtumlande mirakel är att livet på jorden utvecklade medvetande och i vissa fall även förnuft. Vilket också är ett mirakel som förtjänar vördnad och förundran.

Från ett expanderande gasmoln i ett gigantiskt tomrum till iPhone och Edward Blom. Tanken svindlar. Är inte detta - som vi faktiskt har objektiva skäl att tro oss veta - värt att fira och helga?

Så långt skapelseberättelsen. Nu till de etiska och moraliska principer som möjligen kan följa av densamma.

Livet och medvetandet är skapelsens största mirakel och vi kan vara de enda i hela existensen som kan vörda och vårda det. Meningen med livet kan vara livet.

Omfamnar man detta följer rimligen att man även bör hålla den enskilda människan högt. Att man respekterar varandras värdighet, frihet, säkerhet och egendom. Kroppslig autonomi och meningsfrihet. Grundläggande rättigheter som skyddar individen mot överheten och mot godtycklig maktutövning.

Istället för esoteriska trossatser skulle man kunna härleda ett logiskt och rationellt förhållningssätt utifrån själva existensen. Mina slitna fem cent:

»Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för en persons frihet går där hon kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Samt att alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter inför det offentliga.«

Vilket i någon mening är formeln - en minsta gemensam nämnare - för fredlig samexistens. Vilket i sin tur har ett egenvärde om vi vill göra vår planet och våra liv så bra som möjligt.

Detta är för övrigt i linje med den västerländska idétradition som vuxit fram under tusentals år och som givit oss våra grundläggande rättigheter, vår demokrati och vår rättsstat.

Vilket är ett samhällssystem som på ett någorlunda rimligt sätt respekterar människan och är drägligt att leva i. Kanske det enda.

Detta är ett förhållningssätt värt och nödvändigt att försvara. Det är principer som skapar förutsättningar för välstånd och fred. En idé som är värd att ta strid för, mot mörkrets krafter.

Sådär. En skapelseberättelse och ett värdesystem. Nu fattas bara lite skojig liturgi, en nypa extas och några trevliga sakrament... ;-)